måndag 14 december 2015

När som helst nu...

När som helst nu...

Det är en sjuk känsla att vår nya familjemedlem skulle kunna dimpa ner när som helst. Han får gärna vänta lite, men man blir mer och mer medveten om att han kan komma när som helst för varje dag som går.

Jag blir även tyngre och tyngre för varje dag som går. Jag känner mig smidigare och smidigare, snyggare och snyggare. Verkligen. Jag behöver använda stödstrumpor för att strumporna och skorna inte ska fastna på fötterna. Trots det gör strumpor och byxor vackra märken på kroppen. Men att ta på sig stödstrumporna får mig att tappa andan och jag är rädd att jag ska kväva bebisen.

Skulle betala en räkning dag och var tvungen att ringa sambon och fråga "Vilken jävla bil" som fordonsskatten är för. Hans svar blev: "Din bil Sanna. Den som står på parkeringen utanför huset". Toppen. Jag betalar den då. Det där med att ha koll kan vi ta en annan gång.

Ny fetish nu.... tomater. Inte cocktailtomater, utan "riktiga". Gick förbi dem på Coop, vände och plockade med mig en sisådär 10-12 st. De är slut nu vill jag också meddela. Mandariner äts också fortfarande, men tomater är liksom snäppet vassare.


torsdag 3 december 2015

Vecka 37 - 26 dagar kvar

Ja herregud, snart är det dags. Idag var vi på informationsföreläsning på sjukhuset. Först massa information om förlossningen och vad som händer när man kommer in, smärtlindring osv. Den delen kändes helt ok. Jag är inte orolig och man har ju mycket folk som hjälper en och kan berätta vad man ska göra.

Andra delen handlade om när bebi kommit ut. Den betydligt mysigare delen misstänker jag, men när jag tänkte på att vi ska åka hem med denna lilla bebi och plötsligt klara oss själva blev jag lite nervös.

Höll på att börja gråta 8 gånger under föreläsningen. J*la hormoner! Tur att jag kunde hålla ihop mig. Det var så roligt när det var paus och alla gravida kvinnor skulle vagga sig till toaletterna samtidigt. Det vaggande och kissande folket.

Nu några saker som jag upplevt under min graviditet (och säkerligen många andra):

Sådant som gör att du inte vet om du ska skratta eller gråta under graviditeten:

- Andra säger att det bara är magen som växt på dig. Sambon påstår att det syns markant skillnad även på andra ställen på kroppen. Det står han fast vid trots mördarblicken och händerna i sidan. När du själv tittar dig i spegeln med kläder så tror du på de andra. När du skalar av dig byxorna och allt väller ut inser du att (hemska tanke!) sambon kanske har rätt. Du ställer dig även frågan: "Hur lyckades jag pressa in allt det i byxorna?" eller kanske frågan: "Vems lår och höfter har jag fått låna? Bytesrätt?"

- Raka benen. Behövs egentligen en vidare kommentar på den?

- När de vanliga linnena inte längre passar och du upptäcker att magen tittar ut under tröjan när du är på jobbet.

- När bebin har bestämt sig för att attackera dina revben och lungor. Det är ju helt fantastiskt att känna honom röra sig därinne, men när det finns så mycket mjukt - varför attackera det som gör ondast?


Sådant som gör att man bara vill gråta:

- När sammandragningarna gör att ett steg tar en kvart och att gå uppför en trappa kan få dig att vilja fälla en tår eller två.

- Du ska ta på dig vantarna och tappar en av dem på golvet. Det är nog det värsta som finns. Hur fan ska det gå till att få upp den?