När som helst nu...
Det är en sjuk känsla att vår nya familjemedlem skulle kunna dimpa ner när som helst. Han får gärna vänta lite, men man blir mer och mer medveten om att han kan komma när som helst för varje dag som går.
Jag blir även tyngre och tyngre för varje dag som går. Jag känner mig smidigare och smidigare, snyggare och snyggare. Verkligen. Jag behöver använda stödstrumpor för att strumporna och skorna inte ska fastna på fötterna. Trots det gör strumpor och byxor vackra märken på kroppen. Men att ta på sig stödstrumporna får mig att tappa andan och jag är rädd att jag ska kväva bebisen.
Skulle betala en räkning dag och var tvungen att ringa sambon och fråga "Vilken jävla bil" som fordonsskatten är för. Hans svar blev: "Din bil Sanna. Den som står på parkeringen utanför huset". Toppen. Jag betalar den då. Det där med att ha koll kan vi ta en annan gång.
Ny fetish nu.... tomater. Inte cocktailtomater, utan "riktiga". Gick förbi dem på Coop, vände och plockade med mig en sisådär 10-12 st. De är slut nu vill jag också meddela. Mandariner äts också fortfarande, men tomater är liksom snäppet vassare.
måndag 14 december 2015
torsdag 3 december 2015
Vecka 37 - 26 dagar kvar
Ja herregud, snart är det dags. Idag var vi på informationsföreläsning på sjukhuset. Först massa information om förlossningen och vad som händer när man kommer in, smärtlindring osv. Den delen kändes helt ok. Jag är inte orolig och man har ju mycket folk som hjälper en och kan berätta vad man ska göra.
Andra delen handlade om när bebi kommit ut. Den betydligt mysigare delen misstänker jag, men när jag tänkte på att vi ska åka hem med denna lilla bebi och plötsligt klara oss själva blev jag lite nervös.
Höll på att börja gråta 8 gånger under föreläsningen. J*la hormoner! Tur att jag kunde hålla ihop mig. Det var så roligt när det var paus och alla gravida kvinnor skulle vagga sig till toaletterna samtidigt. Det vaggande och kissande folket.
Nu några saker som jag upplevt under min graviditet (och säkerligen många andra):
Sådant som gör att du inte vet om du ska skratta eller gråta under graviditeten:
- Andra säger att det bara är magen som växt på dig. Sambon påstår att det syns markant skillnad även på andra ställen på kroppen. Det står han fast vid trots mördarblicken och händerna i sidan. När du själv tittar dig i spegeln med kläder så tror du på de andra. När du skalar av dig byxorna och allt väller ut inser du att (hemska tanke!) sambon kanske har rätt. Du ställer dig även frågan: "Hur lyckades jag pressa in allt det i byxorna?" eller kanske frågan: "Vems lår och höfter har jag fått låna? Bytesrätt?"
- Raka benen. Behövs egentligen en vidare kommentar på den?
- När de vanliga linnena inte längre passar och du upptäcker att magen tittar ut under tröjan när du är på jobbet.
- När bebin har bestämt sig för att attackera dina revben och lungor. Det är ju helt fantastiskt att känna honom röra sig därinne, men när det finns så mycket mjukt - varför attackera det som gör ondast?
Sådant som gör att man bara vill gråta:
- När sammandragningarna gör att ett steg tar en kvart och att gå uppför en trappa kan få dig att vilja fälla en tår eller två.
- Du ska ta på dig vantarna och tappar en av dem på golvet. Det är nog det värsta som finns. Hur fan ska det gå till att få upp den?
Andra delen handlade om när bebi kommit ut. Den betydligt mysigare delen misstänker jag, men när jag tänkte på att vi ska åka hem med denna lilla bebi och plötsligt klara oss själva blev jag lite nervös.
Höll på att börja gråta 8 gånger under föreläsningen. J*la hormoner! Tur att jag kunde hålla ihop mig. Det var så roligt när det var paus och alla gravida kvinnor skulle vagga sig till toaletterna samtidigt. Det vaggande och kissande folket.
Nu några saker som jag upplevt under min graviditet (och säkerligen många andra):
Sådant som gör att du inte vet om du ska skratta eller gråta under graviditeten:
- Andra säger att det bara är magen som växt på dig. Sambon påstår att det syns markant skillnad även på andra ställen på kroppen. Det står han fast vid trots mördarblicken och händerna i sidan. När du själv tittar dig i spegeln med kläder så tror du på de andra. När du skalar av dig byxorna och allt väller ut inser du att (hemska tanke!) sambon kanske har rätt. Du ställer dig även frågan: "Hur lyckades jag pressa in allt det i byxorna?" eller kanske frågan: "Vems lår och höfter har jag fått låna? Bytesrätt?"
- Raka benen. Behövs egentligen en vidare kommentar på den?
- När de vanliga linnena inte längre passar och du upptäcker att magen tittar ut under tröjan när du är på jobbet.
- När bebin har bestämt sig för att attackera dina revben och lungor. Det är ju helt fantastiskt att känna honom röra sig därinne, men när det finns så mycket mjukt - varför attackera det som gör ondast?
Sådant som gör att man bara vill gråta:
- När sammandragningarna gör att ett steg tar en kvart och att gå uppför en trappa kan få dig att vilja fälla en tår eller två.
- Du ska ta på dig vantarna och tappar en av dem på golvet. Det är nog det värsta som finns. Hur fan ska det gå till att få upp den?
måndag 30 november 2015
Måndag
Kära dagbok,
Imorse vakade jag av att jag hade ont i båda höfterna. Ah, tänkte jag och lade mig på ryggen. Tror det tog en hel minut innan hjärtat slog dunderfort och jag trodde jag skulle må illa. Toppen! Upp och hoppa... eller ja... ner med benen på golvet och sedan fösa upp mig själv med hjälp av armarna. Ingen Aragog i köket idag så frukosten blev lugn och fin.
När jag ska sminka mig blir jag alltid lika förvånad, och så även denna morgon, när jag inser att jag inte alls kommer fram mellan toaletten och handfatet för att komma nära spegeln. Det är inte ens värt att försöka. Och skulle jag trycka på skulle jag fastna. Så det är bara att köra på mascaran på avstånd och hoppas på det bästa (ska då tilläggas att jag har glasögon och inte ser ett jota utan). Ingen har dock sagt att jag har mascara på kinden eller ögonlocket, så jag borde pricka rätt bra ändå.
In i nya bilen, som sambon haft förra veckan. Därför måste jag inleda med att ställa in hur jag ska sitta. Ett halvårs projekt. Upp med stolen, fram med stolen, magen slår i ratten. Når knappt till gaspedalen. Måste sträcka hela benet och får ont i magen när jag ska koppla. Vill bryta ihop och gråta, men håller ihop mig. Hatar bilen. Fullkomligt hatar den, hela vägen till jobbet. Kommer till jobbet och inser att jag glömt kakan som jag skulle bjuda kollegorna på. Vill bryta ihop och gråta igen. Låter bli. Skickar en fruktansvärt ledsen smiley till sambon som lovar att komma förbi jobbet efter sin lunch med kakan. Mår lite bättre.
Tränar luciasånger med grannklassen. Tack Gud min närmaste kollega höll i det. Jag sjöng fel och kunde inte knäppa fingrarna i takt vid en av låtarna. Blev tvungen att stirra mig blint på min kollega för att knäppa i takt med henne. Tappade då bort mig i texten. Tur jag inte sjöng så högt.
Pust. Andra lektionen - matematik. Årets sämsta genomgång? Jag är förvånad att ingen avbröt mig och frågade vad sjutton jag höll på med.
Lunch. Hämta kakan. Äta kaka. Äta lite mer kaka.
Sista lektionen om ögat och synen. Tror jag fick ihop det. Hoppas jag inte pratade om örat bara. Men då borde någon ha sagt till. Faktiskt.
Hade de två sista samtalen idag. Det ena klockan tre som planerat. Vid fyra sitter jag och väntar på nästa samtal. Dubbelkollar mailen och inser att det är halv fem. Toppen. Äter lite mer kaka istället. Sista samtalet. Avslutar dagen med att äta lite kaka.
Nu är jag hemma och ska försöka klara mig till dagens slut. Med tanke på att mina enda planer är att lägga mig i soffan med fötterna högt, äta pepparkakor tills jag spyr och sen kravla mig till sängen och böka in mig bland mina fyrtiotvå kuddar - så ska jag nog klara av det. Eventuellt. Om det inte är något sorgligt på TV innan... då lär jag gråta en skvätt också. Kanske ser någon som tappar något eller något djur som behöver medicin. Sådana där brutala saker som gör att man behöver gråta tre liter innan man kan gå vidare med livet.
Imorse vakade jag av att jag hade ont i båda höfterna. Ah, tänkte jag och lade mig på ryggen. Tror det tog en hel minut innan hjärtat slog dunderfort och jag trodde jag skulle må illa. Toppen! Upp och hoppa... eller ja... ner med benen på golvet och sedan fösa upp mig själv med hjälp av armarna. Ingen Aragog i köket idag så frukosten blev lugn och fin.
När jag ska sminka mig blir jag alltid lika förvånad, och så även denna morgon, när jag inser att jag inte alls kommer fram mellan toaletten och handfatet för att komma nära spegeln. Det är inte ens värt att försöka. Och skulle jag trycka på skulle jag fastna. Så det är bara att köra på mascaran på avstånd och hoppas på det bästa (ska då tilläggas att jag har glasögon och inte ser ett jota utan). Ingen har dock sagt att jag har mascara på kinden eller ögonlocket, så jag borde pricka rätt bra ändå.
In i nya bilen, som sambon haft förra veckan. Därför måste jag inleda med att ställa in hur jag ska sitta. Ett halvårs projekt. Upp med stolen, fram med stolen, magen slår i ratten. Når knappt till gaspedalen. Måste sträcka hela benet och får ont i magen när jag ska koppla. Vill bryta ihop och gråta, men håller ihop mig. Hatar bilen. Fullkomligt hatar den, hela vägen till jobbet. Kommer till jobbet och inser att jag glömt kakan som jag skulle bjuda kollegorna på. Vill bryta ihop och gråta igen. Låter bli. Skickar en fruktansvärt ledsen smiley till sambon som lovar att komma förbi jobbet efter sin lunch med kakan. Mår lite bättre.
Tränar luciasånger med grannklassen. Tack Gud min närmaste kollega höll i det. Jag sjöng fel och kunde inte knäppa fingrarna i takt vid en av låtarna. Blev tvungen att stirra mig blint på min kollega för att knäppa i takt med henne. Tappade då bort mig i texten. Tur jag inte sjöng så högt.
Pust. Andra lektionen - matematik. Årets sämsta genomgång? Jag är förvånad att ingen avbröt mig och frågade vad sjutton jag höll på med.
Lunch. Hämta kakan. Äta kaka. Äta lite mer kaka.
Sista lektionen om ögat och synen. Tror jag fick ihop det. Hoppas jag inte pratade om örat bara. Men då borde någon ha sagt till. Faktiskt.
Hade de två sista samtalen idag. Det ena klockan tre som planerat. Vid fyra sitter jag och väntar på nästa samtal. Dubbelkollar mailen och inser att det är halv fem. Toppen. Äter lite mer kaka istället. Sista samtalet. Avslutar dagen med att äta lite kaka.
Nu är jag hemma och ska försöka klara mig till dagens slut. Med tanke på att mina enda planer är att lägga mig i soffan med fötterna högt, äta pepparkakor tills jag spyr och sen kravla mig till sängen och böka in mig bland mina fyrtiotvå kuddar - så ska jag nog klara av det. Eventuellt. Om det inte är något sorgligt på TV innan... då lär jag gråta en skvätt också. Kanske ser någon som tappar något eller något djur som behöver medicin. Sådana där brutala saker som gör att man behöver gråta tre liter innan man kan gå vidare med livet.
![]() |
| Tur jag bakade igår... |
fredag 27 november 2015
Berättelsen om Aragog
Imorse när jag vaknade och i godan ro skulle äta frukost innan jag åkte till jobbet gjorde jag en fruktansvärd upptäckt i köket. Vad som följde kommer här i två versioner - min och Aragogs. Ska tillägga att Aragog är en jättelik spindel från Harry Potter världen.
Min version:
Kommer in i köket, anar oråd snabbt. Rakt framför mig på väggen sitter världens största spindel. Jag blir först stel av skräck innan jag backar långsamt ut från köket. När jag efter en stund kommer tillbaka gör jag den fasansfulla upptäckten att spindeln är borta. Jag springer in till mitten av köket och vänder mig sakta om. Mycket riktigt - han har snabbt tagit sig från ena sidan av köket till den andra. Jag inser att jag, 36 veckor gravid, inte ska upp på någon stol och försöka ha ihjäl den. Det skulle resultera i alltför många skador på mig själv. Jag ringer därför istället min sambo - som mest tycker att hela situationen är komisk. Han påpekar vänligt, men bestämt att han inte kan komma från jobbet för att hjälpa mig döda en spindel. Det måste jag ju ändå förstå tycker han. Hans bästa tips är att låta den vara - vi behöver ju bara lyfta och kolla extra under täckena i sängen på kvällen.
Jag bestämmer mig för att hämta en soppborste från garaget. När jag kommer in igen springer jag återigen in till mitten av köket. Till min ännu större fasa har han nu förflyttat sig ännu mer, och dessutom sitter han nu längre ner på väggen. Vid det här laget skakar jag redan och när jag ser hur långt ner han är springer jag (!), återigen 36 veckor gravid, med borsten i händerna mot sovrummet - skrikande. Jag gråter och hulkar när jag kommer tillbaka till köket. Under gråt och skrik smäller jag till spindeln... som kommer undan och kryper in under kylen. Nu är jag fruktansvärd rädd. Jag vet egentligen inte vad jag tror att spindeln kommer att göra med mig, men rädd är jag. Jag dunkar lite lätt på kylen med borsten för att få honom att komma ut - så jag kan slå ihjäl honom lite lätt.
Jag ringer sambon som verkar inse att jag snart bryter ihop totalt och som nu lovar att komma hem. Spindeln kommer ut och jag smockar till honom med borsten, fortfarande under skrik och gråt. Han flyr in bakom en kartong som står lutat mot väggen. Mitt hjärta dunkar och han kommer ut igen. Smock. Jag får in ett bra slag, men han försvinner bakom kartongen igen.
Jag sitter nu och väntar på en stol, med borsten i handen, på att spindeln ska komma ut och att sambon ska komma hem. Till slut kommer sambon hem, konstaterar att spindeln är död och dammsuger upp den. Han ser min blick och bestämmer sig för att slänga dammsugarpåsen när han går.
Jag kan nu göra min frukost som planerat, men något i mig gnager. Jag ser framför mig hur Aragog har fått tag i lite damm som fortfarande sitter fast i röret... och förbereder sin hämnd...
Spindelns version:
Va fan skriker hon om? Här sitter jag i godan ro och värmer mig. AJ som fan. Och där passerade mitt liv i revy...
Mina elevers kommentarer:
Samtliga elever (när de får se bild på spindeln och skakar på huvudet): "Men Sanna".
Pojke, 9 år: "Du vet att spindeln var räddare för dig än du var för honom".
Pojke, 9 år: "Är det inte jobbigt att springa som gravid?"
Pojke, 9 år: "Hur det måste ha sett ut, när du sprang omkring med borsten".
Pojke, 9 år: "Tänk om spindeln hade lagt massor av ägg".
Tack för ert stöd!
Min version:
Kommer in i köket, anar oråd snabbt. Rakt framför mig på väggen sitter världens största spindel. Jag blir först stel av skräck innan jag backar långsamt ut från köket. När jag efter en stund kommer tillbaka gör jag den fasansfulla upptäckten att spindeln är borta. Jag springer in till mitten av köket och vänder mig sakta om. Mycket riktigt - han har snabbt tagit sig från ena sidan av köket till den andra. Jag inser att jag, 36 veckor gravid, inte ska upp på någon stol och försöka ha ihjäl den. Det skulle resultera i alltför många skador på mig själv. Jag ringer därför istället min sambo - som mest tycker att hela situationen är komisk. Han påpekar vänligt, men bestämt att han inte kan komma från jobbet för att hjälpa mig döda en spindel. Det måste jag ju ändå förstå tycker han. Hans bästa tips är att låta den vara - vi behöver ju bara lyfta och kolla extra under täckena i sängen på kvällen.
Jag bestämmer mig för att hämta en soppborste från garaget. När jag kommer in igen springer jag återigen in till mitten av köket. Till min ännu större fasa har han nu förflyttat sig ännu mer, och dessutom sitter han nu längre ner på väggen. Vid det här laget skakar jag redan och när jag ser hur långt ner han är springer jag (!), återigen 36 veckor gravid, med borsten i händerna mot sovrummet - skrikande. Jag gråter och hulkar när jag kommer tillbaka till köket. Under gråt och skrik smäller jag till spindeln... som kommer undan och kryper in under kylen. Nu är jag fruktansvärd rädd. Jag vet egentligen inte vad jag tror att spindeln kommer att göra med mig, men rädd är jag. Jag dunkar lite lätt på kylen med borsten för att få honom att komma ut - så jag kan slå ihjäl honom lite lätt.
Jag ringer sambon som verkar inse att jag snart bryter ihop totalt och som nu lovar att komma hem. Spindeln kommer ut och jag smockar till honom med borsten, fortfarande under skrik och gråt. Han flyr in bakom en kartong som står lutat mot väggen. Mitt hjärta dunkar och han kommer ut igen. Smock. Jag får in ett bra slag, men han försvinner bakom kartongen igen.
Jag sitter nu och väntar på en stol, med borsten i handen, på att spindeln ska komma ut och att sambon ska komma hem. Till slut kommer sambon hem, konstaterar att spindeln är död och dammsuger upp den. Han ser min blick och bestämmer sig för att slänga dammsugarpåsen när han går.
Jag kan nu göra min frukost som planerat, men något i mig gnager. Jag ser framför mig hur Aragog har fått tag i lite damm som fortfarande sitter fast i röret... och förbereder sin hämnd...
Spindelns version:
Va fan skriker hon om? Här sitter jag i godan ro och värmer mig. AJ som fan. Och där passerade mitt liv i revy...
Mina elevers kommentarer:
Samtliga elever (när de får se bild på spindeln och skakar på huvudet): "Men Sanna".
Pojke, 9 år: "Du vet att spindeln var räddare för dig än du var för honom".
Pojke, 9 år: "Är det inte jobbigt att springa som gravid?"
Pojke, 9 år: "Hur det måste ha sett ut, när du sprang omkring med borsten".
Pojke, 9 år: "Tänk om spindeln hade lagt massor av ägg".
Tack för ert stöd!
Välkommen!
Välkommen till min blogg. Jag är gravid i vecka 36 och kommer dela med mig av sådant som händer i mitt liv under de kommande veckorna som gravid, och även efter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


