En blogg ska man väl gärna skriva då och då i, som en dagbok. Dock har de senaste dagarna...veckorna...sett ganska likadana ut. Och denna slentrian vill man inte läsa om och om igen. Eftersom vi länge haft bf datumden 29 dec så har vi hela tiden hoppats och pratat om att vi vill att han ska bli lite sen. Vi ville komma över till 2016. Så när vi gjorde det var vi nöjda och glada och tänkte: Nu kan han ju komma! Men så gick dagarna. Första januari blev andra som blev tredje som blev åttonde. Det förvånade mig så att gå över så länge. Det hade jag inte alls i tankarna. Nu har jag gått över 10 dagar och börjar undra om det är en bebis därinne...eller bara en väldigt rörlig, seg och enorm fis. Hade det inte varit för ultraljuden så hade jag tvekat. Det känns som att han aldrig kommer ut. Jag som lätt blir uttråkad är ju det med råge. Jag spelar candy crush, tittar på tv och serier, sover och vilar, målar, äter, promenerar. Men inget. Jag har nog aldrig känt en sådan frustration. När dessutom tre ur föräldragruppen hunnit få...och två av dem var beräknade efter mig. Jag är så otroligt glad för deras skull, men samtidigt avis. Jag vill också ha ut min bebis nu!
Om det inte kommer igång av sig självt så sätts jag igång på onsdag. Det är jag nervös över och slipper helst. Såklart det kommer gå bra det med, men jag skulle så gärna vilja komma igång av mig själv. Samtidigt vet jag att förlossningen inte kommit igång än för att kroppen, och bebisen, inte är redo. Och man vill ju att kroppen ska vara redo. Därför är det bättre att gå över. Men om man blir igångsatt kanske kroppen inte heller är redo....och de är väl mycket det som gör mig nervös.
Jag känner inte så mycket heller. I december hade jag, vad jag tror var, förvärkar som gjorde ont. Men nu är jag mest öm i ljumskarna, har lite larvont och sammandragningar på kvällen. Inget mer! Inga tecken alls på att han vill komma ut. Men det behöver ju inte alla ha heller. För vissa drar det ju bara igång...
Så mycket skpekulationer! Men nu är jag trött på att fundera och undra. Vill bara tänka på något helt annat. Men det går inte heller. Kroppen är inte direkt i toppform och jag längtar efter att återgå lite till mig själv igen i kroppen. Och mest av allt längtar jag efter min lille kille. Kom igen nu grabben, bli redo så vi får träffa dig!! 💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar