Imorse när jag vaknade och i godan ro skulle äta frukost innan jag åkte till jobbet gjorde jag en fruktansvärd upptäckt i köket. Vad som följde kommer här i två versioner - min och Aragogs. Ska tillägga att Aragog är en jättelik spindel från Harry Potter världen.
Min version:
Kommer in i köket, anar oråd snabbt. Rakt framför mig på väggen sitter världens största spindel. Jag blir först stel av skräck innan jag backar långsamt ut från köket. När jag efter en stund kommer tillbaka gör jag den fasansfulla upptäckten att spindeln är borta. Jag springer in till mitten av köket och vänder mig sakta om. Mycket riktigt - han har snabbt tagit sig från ena sidan av köket till den andra. Jag inser att jag, 36 veckor gravid, inte ska upp på någon stol och försöka ha ihjäl den. Det skulle resultera i alltför många skador på mig själv. Jag ringer därför istället min sambo - som mest tycker att hela situationen är komisk. Han påpekar vänligt, men bestämt att han inte kan komma från jobbet för att hjälpa mig döda en spindel. Det måste jag ju ändå förstå tycker han. Hans bästa tips är att låta den vara - vi behöver ju bara lyfta och kolla extra under täckena i sängen på kvällen.
Jag bestämmer mig för att hämta en soppborste från garaget. När jag kommer in igen springer jag återigen in till mitten av köket. Till min ännu större fasa har han nu förflyttat sig ännu mer, och dessutom sitter han nu längre ner på väggen. Vid det här laget skakar jag redan och när jag ser hur långt ner han är springer jag (!), återigen 36 veckor gravid, med borsten i händerna mot sovrummet - skrikande. Jag gråter och hulkar när jag kommer tillbaka till köket. Under gråt och skrik smäller jag till spindeln... som kommer undan och kryper in under kylen. Nu är jag fruktansvärd rädd. Jag vet egentligen inte vad jag tror att spindeln kommer att göra med mig, men rädd är jag. Jag dunkar lite lätt på kylen med borsten för att få honom att komma ut - så jag kan slå ihjäl honom lite lätt.
Jag ringer sambon som verkar inse att jag snart bryter ihop totalt och som nu lovar att komma hem. Spindeln kommer ut och jag smockar till honom med borsten, fortfarande under skrik och gråt. Han flyr in bakom en kartong som står lutat mot väggen. Mitt hjärta dunkar och han kommer ut igen. Smock. Jag får in ett bra slag, men han försvinner bakom kartongen igen.
Jag sitter nu och väntar på en stol, med borsten i handen, på att spindeln ska komma ut och att sambon ska komma hem. Till slut kommer sambon hem, konstaterar att spindeln är död och dammsuger upp den. Han ser min blick och bestämmer sig för att slänga dammsugarpåsen när han går.
Jag kan nu göra min frukost som planerat, men något i mig gnager. Jag ser framför mig hur Aragog har fått tag i lite damm som fortfarande sitter fast i röret... och förbereder sin hämnd...
Spindelns version:
Va fan skriker hon om? Här sitter jag i godan ro och värmer mig. AJ som fan. Och där passerade mitt liv i revy...
Mina elevers kommentarer:
Samtliga elever (när de får se bild på spindeln och skakar på huvudet): "Men Sanna".
Pojke, 9 år: "Du vet att spindeln var räddare för dig än du var för honom".
Pojke, 9 år: "Är det inte jobbigt att springa som gravid?"
Pojke, 9 år: "Hur det måste ha sett ut, när du sprang omkring med borsten".
Pojke, 9 år: "Tänk om spindeln hade lagt massor av ägg".
Tack för ert stöd!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar